Om jag bara fick tillgång till bilderna från igår , på mig i hatt med tre boråsare och en mexicankines från los angeles , så hade det här inlägget blivit fulländat.

Tjohej! Har inte skrivit något på sjuuuuuuuukt länge så tänkte att idag kanske kunde vara läge ett bidra med ett.

Hahahahahahahahaha, skrattar så jag gråter, men kanske bara har kass humor, eller bra självkritik.

ur en saga jag skrev under min sagan om ringen-period som barn :

Jag mins det bara som en dröm.

För det var ju så längesedan nu.  602 år för att var exakt.

Jag minns ängarna med blommorna som jag alltid plockade och gav till mor, fast än det var förbjudet.

Jag minns dom stora vita salarna där vi bodde.

Jag minns sjön där mamma och jag badade nakna när vi trodde att ingen såg.

Jag minns att det var krig i väster, men det var jag för liten för att förstå mig på.

Jag minns min far som mest hölls sig inne, jag minns min kusin Eòwadia som jag inte sett en skymt av sen dess.

Jag minns mina drömmar av att bli en av världens berömdaste alver, och att få en familj som kunde leva lyckliga i alla sina dagar.

Öh, den drömmen var delvis falsk och delvis sann,  jag ska berätta för dig  om  varför jag  sitter här  där jag sitter nu,  men , jag måste nog skylla  mig själv lite gran.

 

 

Hahahaha, dör, hittade ett gammalt word-dokument med ett  språk jag kom på själv när jag var typ... sju? Ganska kreativt ändå!

Mirasha lektion 1

ordlista

 

 

Hej= Mida

Hej då = Midales

Ja = las

Nej/inte = les

Sova= clime

God natt= cemi

God morgon= carlas

God dag = mida

God kväll = cemes

Förbaskat! = meles!

Ses = Mirlas

Jag = Mi

Du = Di

Vi= Mis

Dom = Dis

sur= maf

glad= mij

ledsen= Mosa

Middag= Mets

Frukost=  carmets

Kvällsmat= cemets

Stad= yos

By= qus

I = me

Bo = yirmos

Tycka om = medlas

Älska= medlasë

Heta = kacha

Vad = de

Vilja= Sha

Till= ret

Mjölk =Datsha

Filmjölk= datamaf

Flingor= Weeles

Tack/snällt = jash

 

Mirasha lektion 2

Meningar

 

Hej! Vad heter du?

Mida ! de di Kacha?

 

Jag heter …

Mi kacha …

 

Var bor du?

De di yirmos?

Jag bor i staden.

Mi me yos yirmos.

Jag tycker om staden.

Mi yos medlas.

Jag älskar dig.

Mi medlasë di

 

Hej då…

Midales…

Vi ses.

Mis mirlas.

 

God morgon… vad ska du ha till frukost?

Carlas…de di sah ret carmets?

Fil och flingor tack.

Datamaf u weeles  jash.

Fick en liten insikt såhär mitt i natten. Tänkte på att folk klagar väldigt mycket, inklusive jag själv, man vill härifrån och bort, man orkar inte plugga och man vill göra allt utom det här, också inser man att man har det rätt så bra. Inte bara det gamla vanliga klyschiga barnen svälter i afrika och vi här i sverige har det såååå bra, men jag har det bra, på riktigt. Jag trivs, jag är lycklig, tillochmed med Chalmers trotts att jag inte orkar. Det är liksom inte så tokigt trots allt. Jag säger att jag vill härifrån, och det vill jag, men inte för att komma bort och fly, utan för att uppleva och se. Jag behöver inte vara här nu, jag hade kunnat välja att låta bli, åkt någon annanstans. Ändå är jag kvar. Varför? Tål att tänkas på. Kanske är jag trygg, och trivs rätt så bra, trots allt.

Jag har varit hemskt dålig på att uppdatera min blogg, jag medger det och jag ber ödmjukast om ursäkt. Men, åh andra sidan, jag har haft en rätt bra ursäkt. men inte nu längre, för nu är jag en fri kvinna och i en månad kan jag göra precis vad jag vill. Det vill säga, jag kan festa hela natten och vara bakis och slösa bort en hel dag med gott samvete, kan baka lussekatter dricka glögg och julmysa, kan shoppa massa fina saker, måla min tredje vägg, vara med min mysisar , se hela säsong sex av dexter, gå på jul på liseberg, sjunga, skriva meningslösa saker och bara sådär helt allmänt njuta av livet. för att det är det man gör när man är fri, ledig och utan tvång. Tänk att det var allt som behövdes för att jag skulle börja känna mig som vanligt igen, inte sådär tråkig och konstig och stressad och främmande jag varit de senaste ... månaderna? Jag ber om ursäkt för det, ta det inte personligt. När man inte har nåt att göra älskar man livet. ett tag, tills man tappar motivationen och segheten tar över. så får det inte bli, ska ha projekt! Söka jobb ska göra, till sommaren. Annars bara leva livet. Jag vill utomlands, nån som vill med? sista minuten typ? till nåt varmt land? packa väskan så åker vi när chansen kommer. bara sådär! det blir fint. 

ÅH DET ÄR SÅ SKÖNT OCH SÅ LJUVLIGT ATT VARA FRI WHAAAAAAAAAAAAAAAAA

Sitter här och tänker och sådär, och tänkte först på att det är sjukt vad det är kvävande att plugga såhär mycket. Jag gör inget annat, och inte särskilt utvecklande är det heller. Jag liksom dunkar in tre års naturvetarprogram på ett, lär mig hundratusen lagar och regler och orubblig fakta och får inte en sekund över till att tänka, vara kreativ och reflektera. Det liksom är som det är bara. Jag var på musikal och blev ledsen för att det verkar så kul att vara skådespelare, att få sjunga hela tiden och låtsas vara någon annan, leva i en värld som inte finns men är rätt reko ändå. Liksom leva för musiken. Det skulle jag vilja göra. Det är så mycket jag vill göra. Nu gör jag allt på en gång men samtidigt ingenting. Jag hinner inte träffa folk jag saknar, hinner knappt hitta på nåt kul på helgerna om jag inte vill hamna totalt efter i allt, och hinner verkligen inte bara njuta av livet. Typ. Sånt där som jag gör ibland när jag njuter, spelar piano i timmar, ligger på golvet med tända ljus, dricker te och skriver blogginlägg? Vad vet jag egentligen, men du fattar grejen. Jag pluggar typ sju-åtta timmar om dygnet , åker buss tre, och känner ändå att jag får nada gjort och ligget efter i allt. Sorry, med risk för att låta sentimental, är det här allt???? Det känns som att det finns så mycket mer att göra, ut i världen, hitta andra , hitta sig själv, blabla. Och jag vet att jag inte har nåt att komma med, för jag har redan haft den här diskussionen tusen gånger, bestämt mig för att hoppa av och hoppa på igen, alla höll med mig första gången , liksom, bra Clara, good choice, vad fan ska du läsa ingenjörsämnen för? Och ja ba a fast nä och fortsatte till allas förundran ändå, så nu kan jag ju inte säga nåt, för du skulle jag få en stor fet TOLD YA! - i fejset och det vill jag inte. Och jag vill ju inte ge upp. Tänker inte göra det. Men det var roligare först. Visste att det skulle bli jobbigt, men det här är brutalt. Hej då, ett år av mitt liv. Ungefär.

Hahaha, måste bara säga en sak som jag kom på nu när jag gick in på bloggen. Den där " och sagan om mitt liv" - texten som står nedanför rubriken är verkligen FRUKTANSVÄRT och katastrofalt oförlåtligt töntig. Om det är en ursäkt skrev jag dit den bara för att se om det skulle passa att ha något där, och sen gick datorn med photoshop sönder, så har inte kunnat ändra det sen dess . Kände bara att jag var tvungen att be om ursäkt, vad skulle ni annars tro om mig määääääääh!?  #dåligsjälvkänsla

För er som inte vet hoppade jag av chalmers, fick värsta jobbet på ica , ångrade mig och hoppade på chalmers igen under loppet av cirka sidådär fyra dagar. Från att vara helt övertygad om att jag absolut inte ville plugga matte och fysik i ett år till att bli 100% motiverad till att göra vad som helst utan att sortera bönor i tomatsås i rader.  Kanske var det det jag behövde. Få lite kontrast och perspektiv och övertala hela min bekantskapskrets om att det var rätt att hoppa av, för att sedan hoppa på igen endast för min egen skull. Det är i princip bara jag som förstår varför jag fortsätter plugga, resten tycker jag är dum i huvudet eller allmänt störd. Men det kanske jag är, och det känns bra!

Saker jag vill göra:

då bestämmer jag mig för att gå det där satans omtvistade basåret iallafall. så jag har det gjort. så jag kan andas ut sen och vara ledigt med gått samvete. så. tack becca.

eller så går jag det där jävla tekniska basåret ändå så slipper jag fundera över om jag ska gå det eller inte i resten av mitt liv. så har jag det gjort. kan ju vara skönt? och praktiskt? för ofta jag har självdisciplin nog att läsa upp alla ämnena själv? nej. förmodligen inte. fan.

Tänk om jag skulle ta och börja uppdatera regelbundet. Typ jätteofta och dela med mig av allt jag tänker och gör?  Har suttit och funderat på varför man fortsätter gå ut fast man allt mår bajs dagen efter. Jag är trött, hungrig, håret är rufsigt och upproriskt och det regnar utomhus. Vad gör man egentligen med en dag som denna? Ingen jävla aning. Vet iallafall att jag måste tvätta kläder och koka grönsaksoppa. Eller koka käder och tvätta grönsakssoppa. Gör man väl lite efter tycke och smak.

Det här är det absolut värsta och samtidigt just precis varför jag åkte hit. Den krypande känslan av att jag går under av tristess, att jag snart klättrar på väggar och river ner tavlor om jag inte får komma hem igen, in till stan, in till civilisation och till en annan jävla verklighet där det inte står stilla som i ett vakuum. Jag visste att det skulle bli såhär, jag bestämde mig ändå för att åka och funderar nu på om jag ska svika mig själv och köpa första bästa tågbiljett jag kommer över, eller om jag ska bita ihop och härda ut de sista dygnen. Jag vet att jag måste genomlida det här någon gång, ångesten och den ohämmade rastlösheten när man ställer om kroppen från högvarv till tomgång. Liksom, för att bortse från min torra fordonsjämförelse, när man äntligen kommer in i den stillsamma dvala där man inte gör något särskilt utan bara är. Det är då, vet jag av erfaranhet, som man blir kreativ. Jag måste göra mig av med stressen, av känslan att jag måste göra någonting och åstadkomma någonting nu sen hela tiden konstant. Jag måste tillåta mig själv att ha ohämmat tråkigt för att göra sig av med vardagslivets grepp för att bli sådär härligt rofylld som man bara blir när man inte bryr sig om något annat än att bara njuta av livet. Det är bara när man är inlåst och ensam som man märker av sina egna fel, vad som måste repareras för att man ska kunna vara lycklig på riktigt. Lycklig, tänker du. Det är man väl nästan aldrig på riktigt, ibland kanske man kommer nära, men oftast låtsas man bara. Hur ska andra stå ut med mig om jag inte ens står ut med mig själv? har jag tänkt ibland när jag rastlös gått i cirklar och tänkt att jag varit beredd av lifta med första bästa timmerbil bara jag lyckas ta mig härifrån. Man måste vara ensam, försonas, och sen kan man gå vidare, fylld av energi. Det är väl det som är energi och vila på riktigt, att tvingas se in i sig själv, färdas genom tråkigheten och komma ut på andra sidan, energisk och törstande efter aktivitet. Innan var jag mätt på allt, gjorde saker jag inte orkade och längtade efter vila, jag ville bara sova, sova, sova. Nu har jag sovit. Jag har sovit så det räcker. Men jag måste fortfarande härda ut och ha tråkigt tills jag inte tycker att det tråkiga är tråkigt längre, bara rofyllt. Men som jag känner mig nu antar jag att det är en bra bit kvar till dess. Jag suckar och tittar på klockan. Jag har läst ut min bok. Vad gör jag nu? Hur bekämpar jag tristessen? Kanske ska jag skriva en roman. Något jag alltid velat göra men aldrig haft ork eller tid. Nu har jag båda. Eller simma i det sammetslena vattnet tills jag inte orkar mer, och hoppas att jag befinner mig i närheten av en brygga när ögonblicket inträffar. Eller... fånga en fisk? Måla en möbel? Aha! efter dessa minuter av självrannsakan finns det där trots allt, lurande bakom rastlösheten, en liten kreativ glöd som mer än gärna hjälper till att döda timmarna på de sista, isolerade dygnen.