Det är helt jävla sjukt, Nästan hundra ungdomar har blivit brutalt mördade i oslo. Om jag inte har fel måste det ju vara den  störta massakern någonsin  i ett land där det inte är krig. Fem gånger så många som Columbine. Att det händer i Egyptien eller ett land i uppror, det kan man förstå. Men Norge? Nej, fattar det inte. Det är obegripligt. Det hade lika gärna kunnat hända i Sverige. Är det här bara början, som mördaren sa innan han började skjuta? Står vi på kanten inför en ny tid av global terror och ständig skräck? Ett tyst krig med okända parter? Att skrämma, skapa kaos och oording, göra människor rädda och desperata efter nya, radikala lösningar. Ett sätt att ändra världen, leda människor på en väg vi idag skulle påstått att vi aldrig skulle gå frivilligt. Rädsla är makt, vi har sett det förr. Miljoner människor har fallit offer för grupptrycket och människors osäkerhet, och framförallt - aldrig sinande tillit till auktoriteter. Jag hoppas verkligen att vi står starka och kämpar emot skräcken den här gången, istället för att bli offer, så att vi slipper en  värld av folkmord och diktatur och andra världskriget i repris.

Tänk om jag skulle ta och börja uppdatera regelbundet. Typ jätteofta och dela med mig av allt jag tänker och gör?  Har suttit och funderat på varför man fortsätter gå ut fast man allt mår bajs dagen efter. Jag är trött, hungrig, håret är rufsigt och upproriskt och det regnar utomhus. Vad gör man egentligen med en dag som denna? Ingen jävla aning. Vet iallafall att jag måste tvätta kläder och koka grönsaksoppa. Eller koka käder och tvätta grönsakssoppa. Gör man väl lite efter tycke och smak.

Det här är det absolut värsta och samtidigt just precis varför jag åkte hit. Den krypande känslan av att jag går under av tristess, att jag snart klättrar på väggar och river ner tavlor om jag inte får komma hem igen, in till stan, in till civilisation och till en annan jävla verklighet där det inte står stilla som i ett vakuum. Jag visste att det skulle bli såhär, jag bestämde mig ändå för att åka och funderar nu på om jag ska svika mig själv och köpa första bästa tågbiljett jag kommer över, eller om jag ska bita ihop och härda ut de sista dygnen. Jag vet att jag måste genomlida det här någon gång, ångesten och den ohämmade rastlösheten när man ställer om kroppen från högvarv till tomgång. Liksom, för att bortse från min torra fordonsjämförelse, när man äntligen kommer in i den stillsamma dvala där man inte gör något särskilt utan bara är. Det är då, vet jag av erfaranhet, som man blir kreativ. Jag måste göra mig av med stressen, av känslan att jag måste göra någonting och åstadkomma någonting nu sen hela tiden konstant. Jag måste tillåta mig själv att ha ohämmat tråkigt för att göra sig av med vardagslivets grepp för att bli sådär härligt rofylld som man bara blir när man inte bryr sig om något annat än att bara njuta av livet. Det är bara när man är inlåst och ensam som man märker av sina egna fel, vad som måste repareras för att man ska kunna vara lycklig på riktigt. Lycklig, tänker du. Det är man väl nästan aldrig på riktigt, ibland kanske man kommer nära, men oftast låtsas man bara. Hur ska andra stå ut med mig om jag inte ens står ut med mig själv? har jag tänkt ibland när jag rastlös gått i cirklar och tänkt att jag varit beredd av lifta med första bästa timmerbil bara jag lyckas ta mig härifrån. Man måste vara ensam, försonas, och sen kan man gå vidare, fylld av energi. Det är väl det som är energi och vila på riktigt, att tvingas se in i sig själv, färdas genom tråkigheten och komma ut på andra sidan, energisk och törstande efter aktivitet. Innan var jag mätt på allt, gjorde saker jag inte orkade och längtade efter vila, jag ville bara sova, sova, sova. Nu har jag sovit. Jag har sovit så det räcker. Men jag måste fortfarande härda ut och ha tråkigt tills jag inte tycker att det tråkiga är tråkigt längre, bara rofyllt. Men som jag känner mig nu antar jag att det är en bra bit kvar till dess. Jag suckar och tittar på klockan. Jag har läst ut min bok. Vad gör jag nu? Hur bekämpar jag tristessen? Kanske ska jag skriva en roman. Något jag alltid velat göra men aldrig haft ork eller tid. Nu har jag båda. Eller simma i det sammetslena vattnet tills jag inte orkar mer, och hoppas att jag befinner mig i närheten av en brygga när ögonblicket inträffar. Eller... fånga en fisk? Måla en möbel? Aha! efter dessa minuter av självrannsakan finns det där trots allt, lurande bakom rastlösheten, en liten kreativ glöd som mer än gärna hjälper till att döda timmarna på de sista, isolerade dygnen.