Sitter här och tänker och sådär, och tänkte först på att det är sjukt vad det är kvävande att plugga såhär mycket. Jag gör inget annat, och inte särskilt utvecklande är det heller. Jag liksom dunkar in tre års naturvetarprogram på ett, lär mig hundratusen lagar och regler och orubblig fakta och får inte en sekund över till att tänka, vara kreativ och reflektera. Det liksom är som det är bara. Jag var på musikal och blev ledsen för att det verkar så kul att vara skådespelare, att få sjunga hela tiden och låtsas vara någon annan, leva i en värld som inte finns men är rätt reko ändå. Liksom leva för musiken. Det skulle jag vilja göra. Det är så mycket jag vill göra. Nu gör jag allt på en gång men samtidigt ingenting. Jag hinner inte träffa folk jag saknar, hinner knappt hitta på nåt kul på helgerna om jag inte vill hamna totalt efter i allt, och hinner verkligen inte bara njuta av livet. Typ. Sånt där som jag gör ibland när jag njuter, spelar piano i timmar, ligger på golvet med tända ljus, dricker te och skriver blogginlägg? Vad vet jag egentligen, men du fattar grejen. Jag pluggar typ sju-åtta timmar om dygnet , åker buss tre, och känner ändå att jag får nada gjort och ligget efter i allt. Sorry, med risk för att låta sentimental, är det här allt???? Det känns som att det finns så mycket mer att göra, ut i världen, hitta andra , hitta sig själv, blabla. Och jag vet att jag inte har nåt att komma med, för jag har redan haft den här diskussionen tusen gånger, bestämt mig för att hoppa av och hoppa på igen, alla höll med mig första gången , liksom, bra Clara, good choice, vad fan ska du läsa ingenjörsämnen för? Och ja ba a fast nä och fortsatte till allas förundran ändå, så nu kan jag ju inte säga nåt, för du skulle jag få en stor fet TOLD YA! - i fejset och det vill jag inte. Och jag vill ju inte ge upp. Tänker inte göra det. Men det var roligare först. Visste att det skulle bli jobbigt, men det här är brutalt. Hej då, ett år av mitt liv. Ungefär.