Hahahahahahahahaha, skrattar så jag gråter, men kanske bara har kass humor, eller bra självkritik.

ur en saga jag skrev under min sagan om ringen-period som barn :

Jag mins det bara som en dröm.

För det var ju så längesedan nu.  602 år för att var exakt.

Jag minns ängarna med blommorna som jag alltid plockade och gav till mor, fast än det var förbjudet.

Jag minns dom stora vita salarna där vi bodde.

Jag minns sjön där mamma och jag badade nakna när vi trodde att ingen såg.

Jag minns att det var krig i väster, men det var jag för liten för att förstå mig på.

Jag minns min far som mest hölls sig inne, jag minns min kusin Eòwadia som jag inte sett en skymt av sen dess.

Jag minns mina drömmar av att bli en av världens berömdaste alver, och att få en familj som kunde leva lyckliga i alla sina dagar.

Öh, den drömmen var delvis falsk och delvis sann,  jag ska berätta för dig  om  varför jag  sitter här  där jag sitter nu,  men , jag måste nog skylla  mig själv lite gran.