Fick en liten insikt såhär mitt i natten. Tänkte på att folk klagar väldigt mycket, inklusive jag själv, man vill härifrån och bort, man orkar inte plugga och man vill göra allt utom det här, också inser man att man har det rätt så bra. Inte bara det gamla vanliga klyschiga barnen svälter i afrika och vi här i sverige har det såååå bra, men jag har det bra, på riktigt. Jag trivs, jag är lycklig, tillochmed med Chalmers trotts att jag inte orkar. Det är liksom inte så tokigt trots allt. Jag säger att jag vill härifrån, och det vill jag, men inte för att komma bort och fly, utan för att uppleva och se. Jag behöver inte vara här nu, jag hade kunnat välja att låta bli, åkt någon annanstans. Ändå är jag kvar. Varför? Tål att tänkas på. Kanske är jag trygg, och trivs rätt så bra, trots allt.