Noomi
...Var så sjukt snygg på senaste Elle-omslaget att jag bestämde mig för att måla av henne! Här har ni resultatet!
Den är väl egentligen inte färdig, men tror aldrig den kommer bli det. Kan sitta i timmar och ändra på detaljer ingen annan ändå skulle lägga märke till. så, oh well, får vara nöjd!
Har varit sjuk hela dagen, börjat se säsong 6 av dexter ( !!! åh vilken saknad ) sett Hanna ( nån tjej som har vuxit upp i "finlands vildmarker " och har ihjäl typ hundra pers . rätt bra faktiskt ) Och typ försökt plugga men inte lyckats. Målat istället, sånt är kul!
puss
Drive
Sitter här mitt i natten och funderar nattligt som vanligt på natten. Det är nåt med natten, liksom känslan av att hey, det är bara jag som är vaken fast alla andra sover, trots att jag vet att det inte alls är sant för alla är vakna och feestar bort sina sorger ändå. men jag tänker låtsas som att det bara är jag som är vaken, känns mycket mysigare då. Tänt myslampan och allt. Ibland, bara ibland, får jag sånna whoa-känslor, då allt känns overkligt och sjukt bra samtidigt. En sån där känsla som gör att jag kan stanna uppe en hel natt i sträck och tänka på bra saker och få en massa idéer, typ upplägg till framtida oskrivna romaner, planer för framtiden, tankar på allt jag skulle vilja göra, på hur inlåst jag känner mig och på hur fri jag vill vara. ( Ja, jag vet... men det är ok att vara cheesy NÅN gång i månaden, right? ) Besides, så var det sjukt längesen jag skrev någonting, vad som helst. har ju typ som en sån där grej jag måste göra innan jag dör. Skriva en bok alltså. Började på en i somras, skrev typ 50 sidor om en tjej som bestämde sig för att resa bort och starta ett nytt liv och omedvetet drogs in i värsta mordhärvan samtidigt som hon försökte hitta sina egna drömmar och ta tag i sitt liv. Insåg tillslut att jag skrev om mig själv, minus det där med mordhärvan. Tröttnade nånstans där. Vill verkligen ha den perfekta handlingen, så att man kan skriva i typ månader i sträck utan att tröttna. Har jag liksom någonsin INTE tröttnat på det jag gör?
Anyways, på tal om att dö, det får en verkligen att leva. Det är det som gör mig så faschinerad med folk som lever maffia-liv. Okej, visst, de flesta kriminella är nog rätt brutalt uppfuckade och mår förmodligen inte särskilt bra, men tänk ändå kicken man måste få av att typ råna en bank, ständigt vara efterlyst eller uppskriven på någons dödslista. liksom, när hinner man slappna av och chilla, vara allmänt seg och få nada gjort? förmodligem aldrig. Liksom, man skulle totalt slippa ha tråkigt. Man skulle living on the edge varje dag. ta vara på varje stund! Funderar inte på något olagligt eller uppmuntrar till något liknande.
Det jag försökte komma fram till med dessa långsökta resonemang var att jag och Nisse var och såg en sjukt bra film som innehöll både biljakter, vapen, maffia, blod, pengar och ett eller annat tänkvärt budskap!
Rekommenderar starkt till alla som har en någorlunda claraaktig filmsmak. Dessutom var det sjukt bra musik till, gjorde liksom allt för känslan. Lite 80-tal på ett odefinerat sätt.
Drive hette iallafall filmen, lite som en blanding mellan Dexter, Tarantino och någonting i stil med Blue Valentine.
Sjukt galet bra. Tyckte jag iallafall.
+ kvällens soundtrack :
dagens favoritord: Acetylsalicylsyra! Försök säga det hundra gånger snabbt på fyllan.
Nu ska jag sova. iallafall försöka. Pusshej.
+
nattligt
Sitter här och tänker och sådär, och tänkte först på att det är sjukt vad det är kvävande att plugga såhär mycket. Jag gör inget annat, och inte särskilt utvecklande är det heller. Jag liksom dunkar in tre års naturvetarprogram på ett, lär mig hundratusen lagar och regler och orubblig fakta och får inte en sekund över till att tänka, vara kreativ och reflektera. Det liksom är som det är bara. Jag var på musikal och blev ledsen för att det verkar så kul att vara skådespelare, att få sjunga hela tiden och låtsas vara någon annan, leva i en värld som inte finns men är rätt reko ändå. Liksom leva för musiken. Det skulle jag vilja göra. Det är så mycket jag vill göra. Nu gör jag allt på en gång men samtidigt ingenting. Jag hinner inte träffa folk jag saknar, hinner knappt hitta på nåt kul på helgerna om jag inte vill hamna totalt efter i allt, och hinner verkligen inte bara njuta av livet. Typ. Sånt där som jag gör ibland när jag njuter, spelar piano i timmar, ligger på golvet med tända ljus, dricker te och skriver blogginlägg? Vad vet jag egentligen, men du fattar grejen. Jag pluggar typ sju-åtta timmar om dygnet , åker buss tre, och känner ändå att jag får nada gjort och ligget efter i allt. Sorry, med risk för att låta sentimental, är det här allt???? Det känns som att det finns så mycket mer att göra, ut i världen, hitta andra , hitta sig själv, blabla. Och jag vet att jag inte har nåt att komma med, för jag har redan haft den här diskussionen tusen gånger, bestämt mig för att hoppa av och hoppa på igen, alla höll med mig första gången , liksom, bra Clara, good choice, vad fan ska du läsa ingenjörsämnen för? Och ja ba a fast nä och fortsatte till allas förundran ändå, så nu kan jag ju inte säga nåt, för du skulle jag få en stor fet TOLD YA! - i fejset och det vill jag inte. Och jag vill ju inte ge upp. Tänker inte göra det. Men det var roligare först. Visste att det skulle bli jobbigt, men det här är brutalt. Hej då, ett år av mitt liv. Ungefär.
